|
Lasse Flinckman var utbildad dekoratör och arbetade på IKEA. Roger Jönsson var sjuksköterska på Sabbatsberg och Christer Lindarw var precis nykläckt kläddesigner från Beckmans. Särskilt Christer skrämdes så oerhört vid tanken på att folk skulle se hans namn i dragshowsammanhang. Han ville inte att hans eget namn skulle synas i annonser och på skyltar. Lars Jacob, regissören, gav dem därför varsina artistnamn. Christer Lindarw fick fortsättningsvis heta Zsa Zsa Shakespeer, Lasse Flinckman fick heta Anna Löötman och Roger Jönsson fick heta Maj Gadd.
Detta var den stockholmska nattklubbspublikens första möte med After Dark, faktiskt ett halvår innan gruppen startade på David Bagares Gata i december 1976.
La dolce vita är en resa genom historien om After Dark, vidare till ett par tematiska nedslag i ett par av de hundratals virvlande nummer som finns i After Darks repertoar.
I de tematiska nedslagen vill jag ta med dig som läsare på en tur genom ett par utvalda nummer i After Darks historia av färggranna och praktfulla nummer, svettiga, kanske sexiga och ibland håriga (!) kroppar, peruker, tjocka lager av smink och paljetter och inte minst ståtliga och prunkande kostymer. I boken försöker jag att tänka i queera banor kring After Dark och vi ställs ständigt inför frågan: Kan vi tänka på det här sättet? Vore det intressant?
I Boken ställer jag framför allt frågan om det verkligen kan vara så enkelt att After Dark förlorade all sin radikalitet när de lämnade After Dark Club på David Bagares Gata bakom sig i början av 1980-talet. Kanske är det tvärtom så att deras kontakt med hundratusentals personer i hela vårt avlånga land (och ett stort antal personer i andra turnéländer) är vad som ger After Darks radikalitet bärkraft än idag? Om de dessutom arbetar med att synliggöra queera personer genom att placera oss/dem på scenen, hur ska vi då se på After Darks plats i den rätt straighta majoritetskulturen?
|
Dragshow - och i denna bok framför allt After Dark - ställer alltså massor av frågor som aldrig riktigt blir besvarade. La dolce vita avslutas med flera av dessa frågor; brännande heta och som fortfarande söker efter svar - även om vi på sätt och vis kanske inte kommer att, eller ens vill, få några slutgiltiga svar på dem. Frågorna är ett sätt att öppna för diskussion. After Dark har sedan mitten av 1990-talet allt mer blivit hemmastadda i sitt gamla material och utmanar sällan sig själva på samma sätt som förr. Ofta tillkommer bara ett par nya nummer i varje show. Ingen show presenterar uteslutande nytt material. I slutet av boken är därför tanken att stimulera en diskussion kring hur After Dark och andra dragshowgrupper skulle kunna arbeta för att fortsätta vara den radikala kraft som de varit ända fram till idag. Forskningen och de undersökande perspektiven på dragshow är inte på något sätt uttömda - särskilt inte vad gäller svensk dragshow och After Dark.
»Den där vårdagen låg precis den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest i startgroparna och det var tydligt att After Dark också gjorde något av en comeback i tevemediet. Ämnet var aktuellt, det kunde väcka både debatt och diskussion, det anknöt tydligt till moderna genusteoretikers tankar, inte minst Judith Butler vars teorier jag redan var relativt insatt i.»
Kalle Westerling är född 1983 och växte upp under After Darks guldera 1980-talet. Sedan dess har teater och dragshow gått om vartannat i hans liv. I dag är han doktorand i teatervetenskap, och har förutom detta hunnit ägna sig åt praktisk teater och performance, framför allt i den unga queera teatergruppen KUNQ. Idag arbetar han dessutom som forskningsassistent för Tiina Rosenberg i det VR-finansierade forskningsprojektet »Vill ni se en skamstjärna, se på Zarah! Zarah Leander och queer divakult« som undersöker divakulten som utvecklades kring Zarah Leander då hon åter började uppträda med sin schlagerrepertoar.
|
